Jag vet

Jag är smart och duktig. Det är vad jag är. Om någon vill såra mig rejält ska de peka på min okunskap eller ignorans, för det är det jag vet att jag är bra på och det är vid påpekning av mina brister inom detta jag blir som allra ledsnast.
Jag kan ta mycket, man kan kalla mig ful, fel, konstig, jobbig, tråkig, för alla dessa saker är subjektiva tankar och åsikter och jag har lärt mig att acceptera att man kan inte vara alla till lags. För att kunna vara vacker och rolig i någons ögon måste man nästan vara oattraktiv och konstig i någon annans. Det är viktigast att man ser till sig själv i första hand, för att själv må bra. Men det jag inte kan ta är när någon försöker få mig att verka okunnig. Det sårar på djupet.

Jag värderar min egen kunskap oerhört högt. Jag vet att jag har en väldigt stor förmåga att lära mig och begripa saker. Analysera och se samband, reflektera och återkoppla. Det har jag alltid kunnat. Det har jag alltid varit bra på. När jag var mindre "led" jag till och med av det så kallade "duktig-flicka-syndromet", jag var tvungen att vara bäst på allt, plugga mest, veta mest, springa fortast och hoppa högst. Dessutom var jag även tvungen att vara bäst på saker från början, alltså redan innan jag hade provat på dem. Allt för att få den beröm och bekräftan som jag ständigt sökte av en mängd orsaker. Jag var aldrig den sötaste flickan i klassen, men jag hade det här, jag var bra på att vara duktig. Jag var bra på att vara bra, helt enkelt. Detta resulterade bland annat i extrem spänningshuvudvärk, jag var så uppstressad över allt jag var tvungen att vara bra på att jag hela tiden gick och spännde mig. För det är extremt utmattande att vara bäst på allt man provar, och se på varje litet nederlag som om det vore jordens undergång. Jag var väldigt bräcklig under den här perioden, jag mådde egentligen väldigt dåligt psykiskt trots att jag inte insåg det själv för jag knarkade all bekräftelse jag fick och trodde att det var det som fick mig att må bra och känna mig som en bra person.
Jag utvecklade även en enorm prestationsångest, som jag fortfarande kan känna av idag, vilken innebar att om jag tog för mig att göra en sak så skulle jag utföra din exeplariskt och slutresultatet skulle bli galant och så fort jag stötte på problem och något gick lite snett så såg jag till att sluta och ge upp. På så sätt skulle det inte kunna bli en dålig, slutförd, produkt utan det var ju enbart en halvfärdig sak med potential till att bli något bra. Ett tag drog jag det här så långt att jag i princip slutade helt med att göra saker helhjärtat, jag pluggade inte till proven längre utan lyckades få G, ibland till och med VG (-), "trots att jag inte pluggat ett skit". Jag gjorde det till en grej och var riktigt stolt över att jag kunde skita i skolan totalt och ändå inte få dåliga betyg. Tills jag insåg att "dåliga betyg" är en extremt relativ term, visst man kan aldrig påstå att godkänt är ett dåligt betyg men med tanke på vad jag hade för kapacitet så var det ju faktiskt dåligt. Och det här var något jag mådde dåligt över innerst inne, men jag ville så gärna passa in och vara en sådan där cool brud som sket i pluggandet och trots det gjorde bra ifrån sig.
När jag väl insåg att jag faktiskt mådde dåligt över mitt agerande så var det väldigt enkelt för mig att ta mig ur det oerhört destruktiva beteende. För jag var ju inte stolt över att ha G:n i ämnen där jag med all säkerhet kunnat haft MVG bara jag hade ansträngt mig en gnutta. Speciellt inte när jag visste att jag kunde, egentligen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0